The Swedish text here is about the performance of "Epitaph" in Stockholm, Sweden on March 28, 1996. It was conducted by Andrew Homzy, who also contributed this text. I still have some MIME->HTML encoding to do, but the text is already readable to all of you who can understand Swedish.
Esa Onttonen
P2 Sveriges Radio
Torsdag 28 mars 1996 kl 20.00
Jazzserien
Radiojazzgruppen med solister under ledning av Andrew Homzy
Gastsolist: Rolf Ericson
Presentator: Lars-Göran Ulander
Paus
Tid: ca 2 tim 30 min inkl. paus
"Jag är Charlas Mingus. Hälften svart, hälften gul - halvgul... inte ens tillräckligt vit för att kunna kallas nåt annat än svart, inte tillräckligt Ijus för att kallas vit. Jag gör anspråk på att vara neger... Charles Mingus är en musiker, en blandrasmusiker, som spelar fult, som spelar storslaget, som spelar maskulint, som spelar feminint, som spelar musik, som spelar alla Ijud: starka, svaga, ohörda Ijud, Ijud, Ijud, Ijud, massive Ijud, Ijud, Ijud......en musiker som älskar att spela med Ijud........
Freedom This mule ain't from Moscow, this mule ain't from the South But this mule's got some learning mostly mouth to mouth This mule could be called stubborn and lazy, But in a clever sort of way, this mule's been waiting and planning And working - in seclusion- for a sacred kind of day. The day that burning sticks or crosses- is not mere child's play. But a madman in his most incandescent bloom whose loveless soul, Is imperfection in its most lustrous bloom Stand fast, old mule, soothe in contemplation, Thy burning hole and aching thigh. That your stubbornness is of the living, And cruel anxiety is about to die. Stand fast young old mule. Stand fast Charles Mingus
Epitaph år, det vet vi nu, ett enormt omfängsrikt verk. Drygt 2 timmar musik. Om man vill kan man se verket som ett sätt att tackla det stora innehålls och formproblem som finns inbyggt i seriös jazzmusik. Hur kombinerar, man på ett organiskt sätt, improvisation,spontanitet och musikalisk frihet med strängt komponerad sats?
Konsenen i Town Hall i oktober 1962, då det var meningen att verket skulle uruppföras, blev i samtidens ögon ett misslyckande. Nånting som kunde ha blivit men inte blev. Och så her väl konserten och i än högre grad musiken levt kvar i minnet, som fragment.
När vi efter Mingus död 1979 började katalogisera alla existerande Charles Mingus manuskript hittade vi i samlingarna ca 20 partitur som skrivits för stor jazzorkester på mycket stora nötta gulnade papper.
På en del av partituren fanns titeln Epitaph, på andra dök Epitaph upp som en undertitel på sånt som från början såg ut som självständiga kompositioner. En intressant detalj gjorde att vi började förstå att Mingus hade tånkt sig att delarna skulle fungera ihop som en organisk helhet. Alla takter i partituren hrade löpande numrering och det handler om komposition i dess verkliga betydelse.
Att Mingus själv var mycket tystlåten kring stycket kan förmodligen tillskrivas de spända och känslomässiga omständigheterna som omgav skapandet och själva uppförandet av Epitaph. Det enda han sa själv om stycket är "Jag skrev det för min gravsten"
Epitaph skrevs för en handplockad drygt 30 musiker stor ensemble där bl a trumpetaren Rolf Ericson ingick.
Att Mingus överhuvudtaget Iyckades övertyga skivbolaget United Artists att spela in musik för en så stor orkester säger en del om hans ställning som jazzmusiker vid den här tiden. Att det gick som det gick 1962 kan förklaras med att inspelningarna tidigarelades 5 veckor. Mingus hann helt enkelt inte bli klar vilket påverkade repetitionerna kopister och inhyrda arrangörer levererade musiken fortlöpande, och Mingus var tvungen att fungera i flera roller samtidigt. Kompositör, dirigent, basist, solist, konsult, producent.....
10 år efter hens död . Den 5 januari 1989 uruppfördes Epitaph i sin ursprungliga form på Lincoln center i New York av en orkester under leaning av Gunther Schuller som tillsammans med mig hade sammanställt materialet.
Andrew Homzy
Charles Mingus basist, pianist, kompositör och orkesteledare föddes den 22 april 1922 i Nogales Arizona och växte upp i Watts, Los Angeles. Han dog i Cuernavaca, Mexico den 5 januari 1979 av muskelsjukdomen ALS.
Studerade kontrabas och komposition formellt men lärde sig jazztraditionen direkt från från källorna.Turnerade med Louis Armstrong, Barney Bigard, Kid Ory och Lionel Hampton bl a. Runt 1950 flyttade hen till New York blev medlem av Red Norvos berömda trio spelade med Bud Powell, Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Duke Ellington. Blev en av de ledande musikerna i den yngre generation som experimenterade med nya kompositionella former för jazzmusik. Hade eget förlag och skivbolag. Fram till mitten av 60-talet var han en av de mest inflytelserika moderna jazzmusikerna.
En den moderna jazzens Duke Ellington. Den depression hen drabbades av i mitten av 60-talet som gjorde att att hen helt drog sig tillbaka under flera år ken till stor del tillskrivas de problem som följde på Town Hall konserten 1962. I borjan av 70-talet återkom entusiasmen och skaparförmågan. 1977 drabbades hen av av ALS och blev rullstolsbunden.
En urval av Mingusmusik:
Fables of Faubus, Orange was the color of her dress - then blue silk, Black Saint and the Sinner Lady, Meditation on Integration, Pithecantropus Erectus, Half Mast Inhibition, The shoes of the fisherman's wife are some jive-ass slippers, Reincarnation of a love bird, The clown, Cumbia and jazz fusion, Epitaph
Kapellmästare: Lennart =C5berg
Trumpeter
Gitarr: Johan Norberg
Kontrabas
Trummor: Egil Johansen
Vibrafon, Slagverk: Magnus Persson
Gästsolist: Rolf Ericson, trumpet
Recitatör: Leon Monroe
Andrew Homzy, dirigent, pianist, tubaist, basist och orkesterledare, född i Toledo, Ohio 1945. Flyttade till Montr=E9al 1967 där han avslutade sina studier i musikologi. Numera är han assisterande professor vid Concordia University i Montr=E9al där han undervisar i jazz. Leder egen orkester, Andrew Homzy Jazz Orchestra som bl a haft Alice Babs som gästsolist. Han arbetar också med det stora Ellingtonprojektet vid Smithsonian Institute i Washington, till hans specialiteter hör Francy Boland och Charles Mingus. 1984 inledde han det projekt som kom att leda till upptäckten av Epitaph.